Det känns orättvist...

För att vi ska kunna ha en konversation om någonting som är viktigt, och framförallt om det är viktigt för mig, så behöver jag trycka undan och kontrollera mina känslor fullständigt för att få honom att stanna kvar i konversationen. Jag måste vakta varje ord jag säger och även vara vaksam på hans reaktioner för att han ska kunna höra vad jag säger. Vare sig det handlar om att jag vill att något ska förändras, om det är något han gör som stör mig eller att jag är orolig för framtiden på grund av xyz.

Ibland när jag känner mig arg och besviken, upprörd och orolig vill jag också kunna uttrycka det. Naturligtvis på ett respektfullt sätt, utan personangrepp och fula saker. Men så fort jag visar minsta lilla känslouttryck slår hans svartvita/allt eller inget-tänkande in och allt stannar upp. Han slutar lyssna och börjar skylla ifrån sig. Han saknar helt insikten om det här och varken förstår eller ser det hända. Han inser inte heller hur hans beteende påverkar andra i hans närhet. Jag vet inte hur länge jag ska orka fortsätta så här, att vara helt ensam i att bära hela familjen och varken kunna visa mina känslor eller berätta hur jag känner.

Hans egna känsloutbrott är enormt känslosamma och tydliga. Vad det än handlar om, stort som smått. Jag kan bli otroligt avundsjuk på honom att han kan få ge utlopp för sina känslor på det sättet eftersom för mig är det helt naturligt att visa sin ilska, frustration och besvikelse. Både verbalt och ibland högljutt och även med kroppsspråk. Det känns orättvist att jag ska behöva hålla igen på detta helt för att undvika bråk och för att få honom att lyssna på vad jag har att säga.

Jag skulle vilja se att det finns en vilja till förändring, en ansträngning i att det går åt rätt håll. Jag skulle vilja vara säker på att det finns någon mening med att jag kämpar vidare och gör dessa ansträngningar, eller spelar det jag gör ingen roll? Jag har inte berättat för någon i min familj eller en vänskapskrets om de här ADHD-symtomen och hur skadliga de är eftersom det då känns som att jag pratar illa om honom och jag vill inte såra honom.

Det här gör att jag ofta känner mig väldigt ensam och är osäker på om jag slåss mot väderkvarnar eller om jag gör en höna av en fjäder. Det hela ger mig en overklighetskänsla, händer det här verkligen mig?

Det här är första gången jag verkligen har pratat om det här och det är svårt att sätta ord på – det är till och med svårt att skriva det. Men jag tycker att det har varit till hjälp att sätta ord på mina tankar.

Hur som helst, tack för att du läste.

Just det du säger att man börjar fundera på om man gör en höna av en fjäder, så sant. Tänker att jag överdriver och själv är överkänslig. Känsla av att leva vid sidan om livet, så svårt att förklara. går verkligen inte att förklara.

Du är inte ensam, det du skriver stämmer väldigt bra in på mitt förhållande också. Förstår precis hur du känner, i mitt fall är det barnen som gör att man orkar bita sig i tungan och kämpa på.
Har tyvärr inget positivt att tillägga mer än att jag tror det är många som befinner sig i samma situation. Kämpa på!

Hej!
Vet inte vad jag ska säga mer än att för mig och min sambo har det blivit lite bättre med åren, 7.5 år nu.
Ett gemensamt barn och jag har 4 sen innan.
Bra med forum som dessa då man känner sig ensammast i världen ibland.
Stor kram

Hej!
Är det någon som vet vart man kan söka hjälp som par, att reda ut och klara vardagen med mindre konflikter?
Vet att man kan anlita privat, med det är ju mycket kostsamt.

Tror på riktigt att jag blir tokig. Jag har levt med min särbo i många år nu och under den tiden har vi varit särbo, sambo och nu särbo igen. De första åren var det många stora konflikter som jag i efterhand inte ens kan komma ihåg varför. Vissa kommer jag så klart ihåg. Sen utredde sig min sambo och fick en helt annan förståelse för sin diagnos. Vilket var kanon. Det var jag som ställde ultimatum att han skulle utreda sig om vi skulle ha en Changs att fortsätta. Han fick då diagnosen ADHD i bland form samt inslag av asperger. Vi har mer sällan STORA konflikter nu. Men jag känner mig ständigt nervös. Och när det är riktigt lugnt är det som att jag kan provocera fram hans beteende, jag fattar inte själv varför. Jag väger mina ord ständigt och undviker vissa saker. Då vi är hos mig har han ständigt åsikter om hur man ska göra saker han säger inte att jag gjort fel direkt med indirekt är det övertydligt. Han menar då att han "bara" har kunskap och vill lära mig. Jag känner att jag begränsar mig, inte att jag egentligen är orolig för vad han ska säga, rätta mig eller "förklara" hur jag borde ha gjort, utan att jag inte orkar med tjatet. Nu när han egentligen hanterar sin ADHD bättre och det generellts ett är lugnare så känner jag mig ändå orolig, på min vakt och irriterar mig omåttligt mycket på saker han gör. Om vi ändå har en större konflikt så landar det alltid på att det är mitt fel, och ännu värre min person det är fel på. Han bli också lätt martyr. Det är indirekt alltid hans behov som kommer först, han jobbar otroligt mycket och har andra åtaganden varje kväll. Vilket inte gör så mycket då vi bor separat. Han lever här och nu och har svårt att se framtid, planera eller förstår att vi behöver ett gemensamt mål att sträva efter. Jag tappar mig själv helt och blir mitt sämsta jag. Han har sidor som såklart är fantastiska, och en oerhört generös och hjälpsam person. Andra ser det så klart som att jag är en sur kärring, då jag ständigt stoppar "bollar", nej det går inte - så kan vi inte göra - det hinner vi inte - nu måste vi osv... Han är ju bara snäll, ärlig och entusiastisk. Så svårt att känna sig ledsen och nervös men egentligen inte kunna förklara för någon varför. Det finns typ vissa gånger inte en förklaring till något han gjort eller sagt.