Presentatiob

Hej,
Vad glad jag blev när jag hittade det här forumet. Jag upplever ofta att omgivningen inte alls förstår hur det är att leva i en relation med en partner med ADHD. Min partner är i dryga 40-årsåldern och fick nyligen sin diagnos. Han har alltid haft bekymmer pga sina svårigheter men de eskalerade rejält när vi fick barn för 3 år sedan. Allt vändes upp och ned - hans sömn och dygnsrytm, hans emotionella närvaro byttes till distans och frånvaro, och han gick in i långa perioder av dåligt humör och depression. Nu väntar vi barn nr 2 - som jag å ena sidan längtat efter massor, men som också skrämmer mig då jag är rädd för hur han ska klara omställningen och belastningen. Han ska snart få börja med medicin, vi har båda rätt stora förhoppningar på vad medicin ska kunna bidra med, även om vi såklart förstår att stora delar av arbetet handlar om annat än medicin också.

Ibland har jag känt mig så lurad och besviken på livet. Den spontana härliga kärleksfulla och närvarande man jag mötte för 10 år sedan och blev kär i - ibland känns han såååå långt borta. Finns han ens kvar? Så glimtar det till och jag får se den sidan också. Tur är väl det, annars hade jag aldrig orkat 🤍

Hej AnnaM!
Hur har det gått för dig?? Själv fick jag mitt tredje barn i mars och kan verkligen känna igen mig i oron du kände när du skrev din presentation här i forumet. Och en lättnad av att ha hittat hit, att man inte är ensam. Jag upplevde också en stor förändring i min partners beteende och personlighet just när vi fått vårt första barn. Då tyckte jag att vår relation plötsligt blev så ojämlik och jag hade svårt att nå fram när jag tog upp det och när jag bad honom om hjälp. Han upplevde hela tiden att jag kritiserade honom. Vi har en väldigt fin vardag men också en del konflikter, alltid på samma 2-3 teman.

Jag känner periodvis stor oro inför framtiden, tvivlar på om jag orkar med denna relation, brottas sedan andra barnet kom med viss ångestproblematik (insomnia från och till, kan vara vaken 2-4 timmar på.natten ibland med oroliga tankar omkring oss, kan känna ett tryck över bröstet, tung andning, ont i hjärtat osv..).

Klipper in här ett svar som jag skrev till en annan medlem idag, som förklarat lite mer i detalj om hur det ser ut för oss. Kanske känner du igen något? Klipper in det här nedan. Håller gärna kontakten med dig! Det kan kännas väldigt sårbart och ensamt att leva i en sån här relation och samtidigt ta hand om små barn och bebisar. Kram

Jag är 41 år och har 3 barn med min sambo. Alla tre är under 6 år varav en bara är 5 månader gammal. Jag har inte alls märkt av att han skulle haft adhd, eftersom jag helt enkelt inte haft kunskapen om hur symptomen kan visa sig i kärleksrelationer. Det var han själv som upptäckte för några veckor sedan att han passade in på många symptom. Men nu när jag av en slump börjat läsa in mig på hur det är att vara partner till en med adhd är det som att någon dragit upp en rullgardin framför mina ögon.
-extrem lättkränkthet, kan bli defensiv och irriterad när jag på ett helt neutralt sätt ber honom att utföra en uppgift. Spelar ingen roll hur jag frågar, han tar det alltid på ett negativt sätt, känner sig kritiserad. Problemet är alltid hur jag ber om saker tydligen. Allt är lugnt och bra i relationen så länge jag gör allt, inte ber om hjälp, är glad och trevlig. Så snart jag visar svaghet, är trött, behöver stöttning, ställer krav, vill prata om mina behov - så slår han bakut. Kan inte ta det. Får det att handla om att det är synd om honom. Varje gång jag tar upp något slutar det med konflikt eftersom han känner sig kritiserad.
- kan få plötsliga känsloutbrott mot mig eller barnen. Höjer lätt rösten för minsta lilla. Han menar att det är min attityd eller tonfall det är fel på, trots att det är jag som talar lugnt och han som går från 0-100 i att höja rösten.
- känner sig misslyckad karriärmässigt och känner nog mycket skam över det. Övergav en fint ansedd akademisk karriär (arkitekt) för att följa sin dröm med ett mer fysiskt krävande sportigt jobb utomhus. Vi flyttade till ett nytt land pga av det. Men på 6 år har han blivit så skuldsatt som egenföretagare att han nog måste gå i konkurs. Han har egentligen aldrig lyckats att få sin ekonomi att gå runt. Själv tjänar jag bra och har fångat upp oss från alla ekonomiska kriser vi haft. Han har ett jättemotstånd till att göra upp en budget och sätta sig ner framför Excel med mig, jag har försökt flera gånger.
-mina vänner tycker att jag står ut med lite för mycket.

Samtidigt är han en heeeelt fantastisk och kärleksfull person och pappa, så närvarande med sina barn största delen av tiden. Jag vill att vi ska fortsätta vara en familj. Relationen går upp och ner, just nu ganska bra efter en 6 månader särskilt jobbig period med mycket bråk och konflikter. Mycket pga av vi är inne i de värsta småbarnsåren, med sömnbrist,.superdålig ekonomi och oviss framtid (nu vill han att vi ska börja om i ytterligare ett nytt land för att lösa våra ekonomiska problem,.där barnen, samt vi, skulle behöva lära sig två nya språk) ingen avlastning eftersom vi bor utomlands. Upplever ofta att jag går på äggskal eller som på ett minfält runt honom och anpassar mig mycket, det tär. Samtidigt har vi ett starkt VI, mycket kärlek och för mig så är han HEMMA. Han är en väldigt fin person med stort hjärta.
Jag har trott att hans beteende berott på stress och eventuellt (välfungerande) depression.

Även min partner har sedan barnen kom fått en dålig dygnsrytm, är uppe på nätterna, dåligt humör allt oftare, nedstämdhet, stänger mig ute när jag bjuder in till samtal. Kan "stonewalla" mig i 1-2 dagar efter konflikt, dvs inte vilja reda ut saker utan typ frysa ut mig. Fär att sedan plötsligt vara helt normal igen. Kan pendla på en sekund från att vara på gott humör till att bli helt svart i synen tex pga att jag tar mat från hans tallrik utan att fråga, eller från att vi har ett jättetrevligt lättsamt samtal i bilen till att han plötsligt ledsnar och avbryter mig och ber mig vara tyst för att han vill ha lugn och ro.

Men jag måste säga, nu när jag börjar fatta att han kanske faktiskt har adhd, så är det som poletten trillat ner. Det förklarar såååå mycket! Han har ju dock inte sökt hjälp eller fått en diagnos.. Skulle du rekommendera det? Tror verkligen inte att han skulle gå med på att ta medicin då han är starkt emot hela det konventionella vårssystemet.

Tulli skrev: Men jag måste säga, nu när jag börjar fatta att han kanske faktiskt har adhd, så är det som poletten trillat ner. Det förklarar såååå mycket! Han har ju dock inte sökt hjälp eller fått en diagnos.. Skulle du rekommendera det? Tror verkligen inte att han skulle gå med på att ta medicin då han är starkt emot hela det konventionella vårssystemet.

Hej Tulli, så glad för din skull att poletten trillat ner! Visst blir man ändå glad över att att få en förklaring på det som annars känns som ren elakhet? Det gör det lite enklare att stå ut med den där svarta blicken, de elaka utbrotten och utfrysningen som kan vara i dagar. I vårt fall var det nog jag som blev mest hjälpt av att min partner blev utredd och fick en diagnos. Jag hade hoppats på att han själv skulle inse att ADHD är ett funktionshinder och att det går att få hjälp, men han hade nog gärna varit utan den utredningen för den visar ju på att han inte är helt felfri...