Hej från Maja P

Jag heter Majja och är 38 år och har 3 barn. Min sambo fick diagnosen ADHD för ungefär ett och ett halvt år sedan och började då gå regelbundet hos en psykiater även om han ofta missar och glömmer bort tiderna. Det hela började med att vår dotter hade det kämpigt i skolan och fick diagnosen ADHD. Då förstod vi på symptomen att även min sambo hade det.

Det vi kämpar mest med är hans brist på rutiner och att han inte kan hjälpa till att ta hand om barnen. Han sover ofta mer än två timmar efter att barnen vaknat och ännu längre på helgerna. Han tappar också lätt tålamodet och orken med dem vilket gör att jag inte vill lämna honom ensam med våra barn under mer än en kort tid. Jag har sällan eller aldrig någon "egentid". Vi arbetar båda heltid och jag tar 99% av ansvaret när det gäller barnen och hushållet.

Han är extremt känslig för allt som kan betraktas som "kritik". Jag försöker vara förstående eftersom jag vet vad han gick igenom som barn. Han kände sig misslyckad, fick höra att han var lat och ouppfostrad osv. Men det tär på mig att alltid känna att jag behöver gå på äggskal för att han går i försvarsställning och får utbrott om jag påpekar att han missat något han skulle göra eller om jag ber om hjälp. Han förstår att det här är en av våra utmaningar och han säger att han jobbar med det men han verkar inte kunna kontrollera sina utbrott alls. Han kan bli väldigt elak och påpeka alla andras fel i sina utbrott, speciellt mina.  

Jag skulle vilja diskutera det här med andra som har liknande utmaningar och erfarenheter på ett annat sätt än att bara klaga och gnälla. Skulle också vilja få lite mer insikter och förslag på hur jag kan hjälpa honom, för jag ser ju ändå att han kämpar. Jag har hjälpt honom att skapa listor, lägger in påminnelser i kalendern och sätter larm i hans telefon. Jag vill verkligen få det här förhållandet att fungera, men det börjar bli utmattande att känna sig som en ensamstående förälder, jobba heltid och samtidigt ta hand om honom och försöka hålla honom på rätt spår.

Hej Maja !
Jag är en 38 - årig tjej som lever ihop med en man som har Add.
En del av det du har beskrivit låter likt min mans sätt/beteende.
Hans hjärna går på högvarv mellan varven. Han får ide' er hit o dit. Han sover också mycket.
Mitt problem med honom just nu är att han menar på att jag inte ger honom närhet. Vi är inte riktigt överens där. Vi ser olika på det.
Jag menar på att närhet kan se olika ut. T ex det kan va när man pussas o kramas. En smekning, eller mer intimt. Men ur hans syn så är det bara när man är intima. Han vill att jag ska visa att jag tycker om honom o det ska helst va något intimt.
O där e vi inte överens. Jag vill gärna visa på ett sätt så han förstår att jag vill ha honom. Men det är banne mig inte lätt.
Har du kanske något tips?
Mvh

Hej, är helt ny här och hittade era inlägg. Hur har det gått för er?
Majja, jag känner igen mig sååå mycket. Myckt av det du beskriver med din man låter likt mannen jag lever med. Hur mår du idag? Jag är 41 år och har 3 barn med min sambo. Alla tre är under 6 år varav en bara är 5 månader gammal. Jag har inte alls märkt av att han skulle haft adhd, eftersom jag helt enkelt inte haft kunskapen om hur symptomen kan visa sig i kärleksrelationer. Det var han själv som upptäckte för några veckor sedan att han passade in på många symptom. Men nu när jag av en slump börjat läsa in mig på hur det är att vara partner till en med adhd är det som att någon dragit upp en rullgardin framför mina ögon.
-extrem lättkränkthet, kan bli defensiv och irriterad när jag på ett helt neutralt sätt ber honom att utföra en uppgift. Spelar ingen roll hur jag frågar, han tar det alltid på ett negativt sätt, känner sig kritiserad. Problemet är alltid hur jag ber om saker tydligen. Allt är lugnt och bra i relationen så länge jag gör allt, inte ber om hjälp, är glad och trevlig. Så snart jag visar svaghet, är trött, behöver stöttning, ställer krav, vill prata om mina behov - så slår han bakut. Kan inte ta det. Får det att handla om att det är synd om honom. Varje gång jag tar upp något slutar det med konflikt eftersom han känner sig kritiserad.
- kan få plötsliga känsloutbrott mot mig eller barnen. Höjer lätt rösten för minsta lilla. Han menar att det är min attityd eller tonfall det är fel på, trots att det är jag som talar lugnt och han som går från 0-100 i att höja rösten.
- känner sig misslyckad karriärmässigt och känner nog mycket skam över det. Övergav en fint ansedd akademisk karriär (arkitekt) för att följa sin dröm med ett mer fysiskt krävande sportigt jobb utomhus. Vi flyttade till ett nytt land pga av det. Men på 6 år har han blivit så skuldsatt som egenföretagare att han nog måste gå i konkurs. Han har egentligen aldrig lyckats att få sin ekonomi att gå runt. Själv tjänar jag bra och har fångat upp oss från alla ekonomiska kriser vi haft. Han har ett jättemotstånd till att göra upp en budget och sätta sig ner framför Excel med mig, jag har försökt flera gånger.
-mina vänner tycker att jag står ut med lite för mycket.

Samtidigt är han en heeeelt fantastisk och kärleksfull person och pappa, så närvarande med sina barn största delen av tiden. Jag vill att vi ska fortsätta vara en familj. Relationen går upp och ner, just nu ganska bra efter en 6 månader särskilt jobbig period med mycket bråk och konflikter. Mycket pga av vi är inne i de värsta småbarnsåren, med sömnbrist,.superdålig ekonomi och oviss framtid (nu vill han att vi ska börja om i ytterligare ett nytt land för att lösa våra ekonomiska problem,.där barnen, samt vi, skulle behöva lära sig två nya språk) ingen avlastning eftersom vi bor utomlands. Upplever ofta att jag går på äggskal eller som på ett minfält runt honom och anpassar mig mycket, det tär. Samtidigt har vi ett starkt VI, mycket kärlek och för mig så är han HEMMA. Han är en väldigt fin person med stort hjärta.
Jag har trott att hans beteende berott på stress och eventuellt (välfungerande) depression.