tappar bort mig själv

Känner att jag under 10 år med min sambo/särbo tappat bort mig själv. Det har under åren varit såå många diskussioner/konflikter, de flesta slutar med att jag får höra vad som är felet med mig. Vi kan ha diskussioner om ingenting som blir hur stora som helst och efter känner jag mig förvirrad som att jag inte förstår vad som hände. För drygt ett år sedan utreddes min särbo, och fick diagnosen ADHD och drag av Aschbergersyndrom. Jag har både innan och efter varit familjens kurator. Vi har inga barn ihop men jag har tre och han 2. Innan jag tar upp något, vad som helst så måste jag tänka innan, hur jag säger det och när för att det inte ska missuppfattas och leda till konflikt. Vi har inte på ett tag (sen i Maj) haft något jätte gräl, men måste parera hela tiden. Och känns som jag ständigt måste "hålla mig lugn, neutral" så han inte blir för uppspelt eller irriterad. Han anstränger sig jätte mycket för att inte bli arg, irriterad mm och när det blir bättre känns det som att andra "symtom" så som minnet, planering och att hoppa på ALLA tåg blir mer dominanta. Vi har viktiga samtal, han reser sig upp och går, vi pratar i telefonen om något som har betydelse för mig, han avbryter och säger jag ringer sen..det gör han sällan. När han kommer till mig far han in och det känns som hela rummet fylls av elektricitet, han ställer tusen frågor om olika saker högt och lågt, börjar slå i en spik, packar upp skänkakläder påsen o av. Jag backar för att det ska bli lugnt, sen när han landat tycker han ofta att jag är såå tråkig som inte kommer fram och kramar honom då han kommer. Men jag får inte "rum", luft. Vad jag än kommenterar tar han det som kritik och sen ... men du då och så är det igång och slutar med att det är på grund av mig han beter sig som han gör. Alltså han är den mest snälla, hjälpsamma och kärleksfulla personen jag känner. Men i allt kring honom försvinner jag, vet fan inte vem jag är längre.

Otroligt hög igenkänning på detta! Det är verkligen mitt i prick det du beskriver om att man kan se till att parera så de inte blir för uppspelta eller irriterade = mindre jättebråk. Även detta med när de koncentrerar sig på att hålla tillbaka impulsiviteten så blir de andra ADHD-symptomen mer utmärkande. Energiregleringen fungerar helt enkelt inte, det är av eller på.

Det jobbiga är att man till slut inte känner igen sig själv precis som du beskriver. Man blir som en skugga av sitt forna jag efter några år...

Hej!
Behöver feedback:) Förra helgen var min särbo hos mig så också min son och hans flickvän. Sent på kvällen var det hockey vilket M är mycket intresserad av. Jag hade haft en super tuff evcka på jobbet och skulle upp tidigt så jag ville gå och lägga mig. Det gjorde även de andra. M skulle kolla hockey. Han satt i tv rummet som är en bit ifrån sovrummet. Jag bad honom särskilt att smyga sen för att inte väcka mig då jag har svårt att somna om. (han säger också "med munnen" att han vill typ göra allt för att jag ska må bra) Vid midnatt händer något i matchen och han GAPAR rätt ut, tjoar! Jag vaknar:(. Dagen efter då jag också är mycket trött försöker jag säga att "du kan väl tänka på att inte vara så högljudd? Jag kunde inte somna om, jag förstår att du är uppslukad med snälla tänk på detta. Då handlar vårt samtal efter ett par minuter om MINA tillkortakommanden och att han aldrig t ex är irriterad då jag går upp tidigt på morgonen och han vill ha sovmorgon, att det bara är jag som irriterar mig på honom och att han aldrig gör rätt. Medans han minnsan är överseende. Och att han faktiskt inte kan behärska sig. Så som vanligt slutar även detta samtal (skulle kunna varit ett samtal) med att jag får reda på i vad jag brister.

Det är ingen tröst, men vill bara säga att detta är ett väldigt typiskt händelseförlopp. Jag hoppas verkligen att du kan hålla ifrån dig detta med att det är du som brister, det är lätt hänt att man till slut börjar tro på allt man får höra och man tror att det är fel på en själv.

Eftersom (speciellt vuxna) personer med ADHD är extremt lättkränkta (kommer inte på ngt bättre ord) så leder ofta kritik, påpekanden eller önskningar om annat beteende till bråk. De vill inte känna sig dåliga eller bli påminda om att de gjort fel. De har så ofta under livet fått höra detta så det är en överlevnadsstrategi att vända på det och peka på ngn annan.

Att inte kunna hålla emot frestelsen att skrika rakt ut har ju med bristen på impulskontroll att göra och det här skulle jag vilja säga är något de faktiskt inte kan förändra, hur mycket de än vill. Det är en del av handikappet med ADHD:n. Så att i efterhand få höra att man gjort fel, när det i själva verket är något man inte kan rå för, kommer alltid/oftast att leda till bråk.

Självklart skulle man önska att det kom ett förlåt, en förståelse för att de gjort "fel" men det gör det sällan eller aldrig. Att visa hänsyn för andra människor i form av att vara tyst, smyga eller ta det lugnt, är riktigt svårt när man inte kan kontrollera sina impulser. För min egen del är det något jag fått lära mig leva med när man har en relation med en vuxen med ADHD, att inte peka ut hans/hennes brister varje gång det handlar om något de inte kan rå för.

Som sagt, ingen tröst, men jag vill bara validera dina upplevelser och säga att du är inte ensam.

Tack för svar. Vet ju detta även om det är skönt att någon säger. Dock orkar jag inte hela tiden förstå, väga mina ord, inte kunna prata om allt o sv. Jag blir också en osäker person även om jag vet att jag inte är så som jag framställs i bråk.

Fina Birgitta och Cat! Ville bara säga tack för kloka ord och för att ni delar.
Så HIMLA hög igenkänning här med... lever med en fantastisk person men sedan vi fick barn för 5 år sen (och därefter 2 till) så har jag fått känna på det här med lättkränkhet, att han lätt blir upprörd över skitsaker, att allt jag säger upplevs som kritik till den grad att jag går som på äggskal hela tiden för att parera.. Vi har inte fattat förrän helt nyligen att han har adhd, han är alltså inte diagnostiserad, men ALLT jag läser gär i forumet stämmer in.
Stor kram till er båda, fortsätt dela!