hej hej

Jag är 38 år och lever sedan 15 år med en man som nyligen fått sin ADHD-diagnos. Detta efter mycket tjat från mig för jag har alltid känt att det är något hos honom som inte stämmer när vi bråkar. Våra bråk har varit outhärdligt jobbiga och det handlar oftast om ingenting viktigt utan verkar mera vara som att han behöver avreagera sig. Han glömmer snabbt vad det handlat om och när det väl är över kommer inga förlåt och han beter sig som att det aldrig hänt, medan jag känner mig helt slut och som en urvattnad trasa. Jag hittade hit för att jag känner mig desperat och googlade om hjälp och känner att allt om ADHD bara handlar om barn. Men det är stor skillnad på barn-ADHD och vuxen-ADHD har jag förstått. Jag bllev glad över att se att jag inte är ensam och det känns lovande att se att vi är fler här med samma känslor och upplevelser.  

Hej! Jag kan kopiera din introtext rakt av. Jag har varit tillsammans men min sambo i 15 år och konstant funderat över vad som är fel och vem det är fel på. Att jag inte läst om vuxen adhd tidigare förvånar mig, det är så himla tydligt nu.

Det är precis det här som vi alla verkar dela, vi känner starkt att det är något som inte stämmer under bråken och man börjar syna sig själv i sömmarna och till slut tro att det är man själv som sätter igång bråken och skuldbelägger sig själv. Man börjar tassa på tå och platta till marken så det inte ska finnas något att få utbrott för. Det blir som att gå på äggskal.

Man utvecklar till slut ett medberoende, med alla dess symptom, eftersom man faktiskt sopar allt under mattan och går med på att leva i en relation som är sjukt dysfunktionell. Att aldrig (eller sällan) få ett förlåt och efteråt se ens partner verka helt oberörd när man själv är helt slut och tillplattad gör att man till slut normaliserar det hela.

Jag har också känt att det ofta handlar om att avreagera sig, eller helt enkelt få upp aktivitetsnivån till att kunna fungera "normalt". Det ÄR skillnad på barn-ADHD och vuxen-ADHD, det är så klart och tydligt nu, och man önskar att det pratades mer om det och att man tidigare vetat mer om vad det innebar. Det hade besparat i alla fall mig mycket tårar och frustration.