Ny här

Jag är en kvinna i fyrtioårsåldern och lever med en man sedan drygt 15 år som fick sin adhd-diagnos för tre år sedan. Vi har två barn ihop
Vårt liv är relativt välfungerande numer, men så har det absolut inte alltid varit. Jag har goda vänner men ingen jag riktigt kan bolla mina erfarenheter med just kring detta att ha en partner med adhd.
Jag brottas endel med att hitta balansen mellan att stötta/underlätta och att värna om mina gränser/min ork. Jag har haft lätt att falla in i att anpassa mig för mycket och att ta över ansvaret för för många saker och har endel att jobba på när det gäller att hitta rätt balans.

Svårt att hitta den balansen, då det kan skilja mycket från den ena dagen till den andra:-)
Lätt att du tappar bort dig själv i det hela också, man har fullt fokus på att inte trampa för långt samtidigt är det lätt att tappa orken själv innan man insett det.
Jag är till stora delar kvar i mitt förhållande pga av barn, vill vara nära dem och följa dem. Lever med påhopp och div. som att den ena partnern aldrig har fel och att denna gör allt i dennes ögon, så är det inte:-)
Men när barnen blir stora så drar jag som en avlöning, orkar inte leva såhär resten av livet. Vill ha lite lugn och ro

Jag har också lite problem med den där balansen. Jag gillar att få saker gjorda och har lite för lätt att ta över ansvar för ofta. Det kan gälla ekonomi, städning, planera mat och handla mat, planera semestrar osv. Man blir ganska dränerad. Just nu kommer jag att försöka ta ett kliv tillbaka för att låta honom ta mer ansvar. Jag hoppas att han då måste lägga mer tid på vårt gemensamma liv än sin mobiltelefon som han väldigt ofta fastnar i.

Han läser även nu (äntligen!) boken skärmhjärna. Jag hoppas att kanske något av det han läser tar skruv.