Vad hände med mig?

Jag lever med en man som i vuxen ålder (40+) fått diagnosen adhd med indikationer på autism.
Vårt liv de senaste tre åren har kantats av hans spelmissbruk, djupa depressioner i kortare perioder, stora bråk där han går över gränser och hans eviga ilska.
Jag känner mig som en person som mentalt gått in i väggen. Min hjärna är något helt annat än vad den varit tidigare. Jag klarar inte av plötsliga ljud eller höga ljud. Hans humör som ofta är att han brinner av för stora eller små grejer känns för mig som att jag blir attackerad och måste skydda mig själv och barnen. Numera är jag mestadels tyst när han agerar aggressivt och det i sin tur resulterar i att han blir ännu mer arg/frustrerad och beter sig som ett obstinat barn. För att jag ”inte är kärleksfull” mot honom för att citera. Men jag har inte orken att förklara och vara pedagogisk och/eller överseende i alla hans utmaningar/problem längre. Det är som att min veke inte finns kvar och att mitt livsljus inte brinner. Hur mycket jag än försöker bita ihop och tänka att han inte kan rå för allt så går det inte att ha överseende för jag känner mig aldrig sedd själv? Jag upplever inget överseende med mig och mitt sätt att hantera alla jobbiga situationer utan jag förväntas hela tiden vara 100% korrekt.

Hur ska man orka? Är det värt att radera ut sin egen person för att hålla ihop familjen? Känner mig så ensam i allt detta. Det finns ingen som fullt ut förstår hur det är att leva i en sådan här relation.

Hej
Förstår hur du känner!
Det är väldigt jobbigt dessutom när andra inte förstår, när man inte har nån att bolla tankar med eller bara få prata av sig hos.
Har haft det väldigt tufft i början av vårat förhållande då sambon själv medicinerade, mycket bråk hela tiden.
Med åren har det tack o lov blivit mycket bättre.

Jag förstår hur du känner! Det är svårt att säga om det är värt det. Det kanske inte var den mannen du blev tillsammans med? I mitt fall hade vi en period för några år sedan där det var ett rent helvete. Han fick utbrott, anklagade mig för saker, lyssnade inte när jag ville komma till tals. Allt var svart eller vitt. Det har blivit bättre men det är fortfarande svart eller vitt och när vi bråkar är det fortfarande svårt att komma till tals, att bli hörd. Men jo, det har blivit bättre. Jag hoppas att det blir bättre för dig också men det finns gränser för vad man kan ta.

Ok vilken igenkänning. Ibland blir jag galen på min partner med ADHD:s krav på att jag ska vara perfekt - jag som inte har någon NPF-diagnos ska liksom hela tiden vara någon slags stötdämpande madrass som kompenserar för hans brister, fångar alla bollar han tappar, reder upp allt han dragit igång men inte orkar avsluta/tappat motivationen att avsluta och dessutom agera hans (enda) strategi för att lugna sig och hitta fokus när han tappar kontrollen och går i spinn. Jag känner mig som en målvakt med 100 armar som aldrig får vila. Oavlönad dessutom, och utan tack för hjälpen utan bara pest och pina som får ta emot skoporna när han är på dåligt humör för att arbetsdagen varit för intensiv. Åååhhh ibland blir jag bara GALEN på detta!(!!)

Du är inte ensam. Jag har det mer eller mindre samma här hemma. Din text är som kopierad från min hjärna. Jag ställer mig den frågan ofta, hur länge orkar jag? Ska vi fortsätta för att hålla ihop familjen. Men vart tar min lycka vägen. Och framförallt vart tar tryggheten vägen för mig som vuxen och lugnet? Jag har börjat inse att min man aldrig kommer bli nöjd med vårt förhållande. Då det ligger i adhd:ns natur att leta problem. Fast det egentligen inte finns några. Har ni några tips på hur man ska hjälpa den andra halvan som har adhd med detta? Hur ska man få dem att känna sig mer nöjda?

Läser era inlägg igen, det är som att läsa sina egna tankar.

Jag bad honom ta kontakt med en terapeut för att få lite hjälp med att hitta rutiner. Själv har jag gått i terapi vid olika tillfällen och fått väldigt bra hjälp. Han har inte tagit tag i det än men sa vid ett tillfälle att han kan tänka sig gå Max tre gånger för att det kostar pengar. Så mycket var det värt, att genom att hjälpa sig själv även hjälpa mig. Han ser inte alls hur jag kämpar för att upprätthålla hus, jobb, vänner, samtidigt pusha honom, påminna honom och parera humör och annat.

Ibland önskar jag att jag hade ett självklart alternativ men istället tragglar jag på och hoppas att det blir bättre.