Odiagnostiserad sambo?

Hej härinne:). Kände på mig redan från början när jag träffade min nuvarande sambo att här finns det någon form av npf diagnos ( hoarder, stökig,svårt att prioritera och dålig koll på ekonomin). Men- Världens goaste- även efter 15 år. Problemet för mig är att jag är slut. Känner mig mer som en mamma än en partner. När frågan lyfts ang ev diagnos av chefer och andra så blir han nedstämd och ledsen. Nu är det länge sedan det var på tapeten så jag har heller inte kunnat uppmuntra till en utredning. Han lever livets glada dagar i 100km/h med fokus på eller och inget. Pratar konstant om allt och inget. Jag pratar desto mindre då jag känner att han i alla fall inte lyssnar. Om jag tar upp ojämställdheten i hemmet så lackar han ut och blir sur och jag är bara så utmattad. Har jag sagt att jag är konflikträdd också ‍. Någon här inne som har lite kloka råd ?