Introduktion

Jag är sedan sju år tillsammans med och är sambo med en man med adhd. Själv har jag inte mycket erfarenhet av diagnoser och i ärlighetens namn visste jag inte vad jag gav mig in på. Det har vuxit fram under åren.

Han har fler diagnoser och det är länge sedan han jobbade utan går på en typ av dagverksamhet på kommunen. Han är duktig, händig och jag har alltid tänkt att det är självklart att det finns ett jobb som passar honom men han fastnar i detaljer helt enkelt och allt tar väldigt lång tid att slutföra. Att söka jobb och ta hjälp för att komma ut i arbetslivet är för krävande för honom. Det är en av de saker utöver själva diagnosen som jag tycker är jobbigt. Han känner sig som en sämre människa för att han inte har ett riktigt jobb och jag tycker väl inte att folk har med saken att göra heller. Det gör ju att jag ljuger ofta eller far med osanningar när kollegor och vänner fråga vad min sambo jobbar med. Det stressar mig när vi eller jag umgås med folk att jag aldrig vet när det ska dyka upp en fråga kring hans jobb, hans semester eller annat.

Jag har ett par nära vänner som vet och min närmare familj vet men det är ett konstant analyserande av vad jag säger och vad han säger.

Ett stort problem är också att han försvinner in i snabba kickar som socker, Facebook, youtube allt som ger snabb bekräftelse och välbehag här och nu. För en som har koncentrationssvårigheter är det inte bra med detta konstanta pockande på uppmärksamhet som sociala medier är. Han kan sitta upp halva nätterna och sen klaga på att han är trött. Vi pratar om det ofta, han håller med om att det är ett gift men gör inget åt det.

Sammanfattningsvis så isolerar jag mig mer för att jag inte vill ljuga. Han har heller inte mycket till filter så jag är alltid på helspänn om en vän hälsar på. Samtidigt rusar jag runt och fixar det mesta här hemma samtidigt som jag ska be honom om att lägga ner mobilen och hjälpa till.

Jag är envist hoppfull om att saker kan bli bättre för jag älskar honom. Men ibland är det också nära att jag inte orkar mer. Då blir jag orolig över att jag överger honom, känner mig självisk.

Det blev en lång introduktion men mycket av det här har jag hållt på i många år. Hoppas att den här gruppen kan ge lite stöd, lite förståelse.

Hej Karro,
Vi är verkligen fler här som nu nickar igenkännande åt flera av de saker du beskriver. Mobilen och de snabba kickarna som sociala medier ger gör att mobilen verkar fungera som en snuttefilt till personer med ADHD. De kan försjunka in i den i timmar och förstår inte att det uppfattas som otrevligt att ständigt sitta och stirra i den bland folk. Ibland verkar det som att den behövs för att de ska orka vara bland folk, speciellt om det är lågintensivt eller pratas om saker som inte intresserar dem. Annars står de helt enkelt inte ut.

Det du beskriver om att du inte är helt ärlig med hur du/ni har det är heller inte ovanligt. Man skäms ofta för att berätta om hur man har det för man vet ju vad vänner skulle säga om de visste. Man isolerar sig mer och mer, slutar efterhand att umgås med andra. Det blir en typ av medberoende eftersom man döljer och går med på att saker inte är som man önskar.

Jag vill med detta bara ge dig stöd och visa att det finns stor förståelse för hur du har det. Glöm inte bort dig själv i det här, du är viktig både för dig själv och din partner. Tyvärr kommer saker inte bli bättre helt av sig självt, det krävs mycket jobb och att din partner själv är beredd att göra "jobbet". Du kan bara göra din egen del.

Tack Cat för dina ord Det är skönt att höra att jag inte är ensam Finns det tips på hur man hanterar det här? Ska vi prata med nån t ex? Jag upplever att vården bara fortsätter att skriva ut tabletter utan att ge något annat stöd.