Jag vet inte hur jag ska orka med min partners ADHD

Jag heter Caroline, är 32 år och är tillsammans med min flickvän J, hon fick diagnosen ADHD när hon var barn nån gång. Jag älskar henne men jag förstår inte hur jag ska orka leva med henne... Jag försöker anpassa mig så gott jag kan (vilket inte är lätt eftersom jag själv har autism), jag försöker underlätta för henne så att hon ska slippa bli irriterad, jag försöker hjälpa henne att hantera sina utbrott, jag lagar mat till henne så att hon äter ordentligt eftersom hon annars inte äter alls eller bara äter mackor, jag ställer upp på det hon vill, jag ger henne saker hon önskar sig. Alltså jag vänder typ ut och in på mig för att få vår relation att funka men jag räcker inte till. När hon svär, sparkar i saker, smäller i dörrar och skriker så blir jag ledsen, frustrerad och ibland arg för jag orkar inte med henne, jag skäms när hon gör det inför andra. Hon har starka åsikter om andra och kan kalla folk för idioter, men om man kritiserar eller ifrågasätter henne blir hon arg, ledsen och kan inte se sin del vilket leder till bråk om att jag inte respekterar att hon har ADHD. Jag tycker att hon använder sin diagnos som ursäkt till att bete sig illa. Jag vet att hon inte kan styra sina impulser men jag skulle vilja att hon söker hjälp för att hantera sina utbrott. För det är just utbrotten jag inte står ut med...

Hur gör ni? Vet ni om man kan få hjälp från tex habiliteringen med impulskontroll? Jag behöver stöd och hjälp att hantera vår relation för annars finns den nog snart inte längre. Och då vet jag inte ens om J kommer finnas kvar...

Förstår att det är tufft för dig! Och om du har autism så kan vissa saker bli extra jobbigt kan jag tänka. Autism kan ju också behöva lite anpassning. Och där kanske någon med ADHD stormar runt utan att kunna anpassa sig.

Min partner är en av de roligaste, kärleksfulla etc när han mår bra. Mår han dåligt kan det bli psykisk misshandel ärligt talat.

Jag tror din tjej kan behöva jobba med sin diagnos med psykolog och kanske eventuellt medicinering.

Min partner fick psykbryt här om dagen. Och jag verkar äntligen fått partner att på allvar jobba med sin disgnos/humör och mindset. Igår satt hen och läste någon självhjälpsbok. Det är STORT av en person som i sina stunder tycker allt är andras fel.
Min partner jobbar inom vården. Och många där som känner hen har i åratal tjatat om att ta tag i aggression och lättkränkthet. Men till ingen nytta. Nu hoppas jag ngt händer. För jag orkar inte vara partners psykolog mer. Jag orkar inte vara den kloka, den som ska backa/vara tyst, rycka in vid varje minsta minikris, orkar inte med gnäll om alla småsaker.

Jag vet inte om jag kan komma med något tips här, men känner så igen mig.

Jag står själv i valet och kvalet om jag orkar
Jag älskar men vet inte hur länge jag kan leva kvar, utan att totalt dräneras och krascha.

När det är jag som är otrevlig, dryg, spydig och mitt beteende mot honom är på ett visst sätt. När det ofta handlar om att jag tillslut blir tyst, säger ifrån etc när jag inte fixar mer. När jag blivit trängd för länge eller hur både mig, tappar tålamodet.

Allt blev väldigt tydligt och vi fick det lite svart på vitt, när medicin sattes in och det gick flera dagar med harmoni och utan något tjafs. Jag beskrev även att Jag kände mig lugnare. Då kunde han till och med själv reflektera över att jag nog var lugnare pga jag inte behövde gå på helspänn och vänta på att råka säga/göra något fel.

Skön medvetenhet men sen då, den finns ju inte med nu när medicinen inte är färdiginställd och är i rätt dos, när humöret sviktar och bergochdalbanan är igång igen..