Nyss avslutat förhållande

Hej,
Jag och min fd partner har flyttat isär sedan några månader, varit tillsammans i 14år och barn tillsammans.
Vi har haft ett ganska stormigt förhållande där man fått tassa på tå för att inte väcka ”björnen”.
Det känns såklart trist att vi flyttat isär, saknar henne fast ibland ändå inte, svårt att sätta ord på.
När vi nu pratar om att ev. Försöka igen så är det bara jag som skall ändra på mig, hon har inte gjort något fel säger hon, hon håller alltid vad hon lovar enligt henne. Klart att jag kan förbättra mig på endel punkter, förnekar inte det. Har dock varit så trött det sista så har liksom tappat orken.
Sålänge man gör som hon vill så är allt frid och fröjd, men det slutar nästan alltid med att man står med hela arbetet själv gällande barnen. Hon skall göra sina fritidsintressen som hon snöat in på, vilket sker ganska ofta och då är det 100% fokus på det.
Egentligen vet jag inte ifall jag vill försöka igen, men det känns så tråkigt att barnen hamnar i kläm så kan tänka mig att tassa på tå just för deras skull.
Hur skall man tänka egentligen?
Jag är en ordningsmänniska och har det ganska lungt och fint nu när jag bor själv (dock känns allt tråkigt för stunden)
Hon verkar fullständigt känslokall, problemet vi har handlar bara om hur jag är enligt henne. Jag måste ändra på mig om det skall fungera

Känner igen mycket av du skriver om från min nuvarande relation som tyvärr dränerar mig på energi lite för ofta.
Det är mycket på partners villkor och jag har tusen fel. När hen blir arg, vilket kan vara över totala skitsaker, så går det inte att prata med hen. Det är som en annan människa. En väldigt agressiv, elak och kall människa. Och ofta ska man göra slut, flytta etc. För att dagen innan eller efter höra att allt är så underbart.
När det blir bråk kan jag inte säga vad jag tycker iom att partner är så uppvarvad och förbannad att hen blir fruktansvärt elak och ofta hotar med att om du fortsätter prata så gör jag slut/flyttar/kastar något i golvet etc. Så jag måste svälja mitt.
Mellan de här bråken är partnern otroligt underbar, kärleksfull, rolig och så.
Men det är så mycket fokus på vad partner VILL och hur hen tycker saker ska vara. Vad partner VILL går ganska ofta före vad andra BEHÖVER.
Det kan också tjafsas om skitsaker som att hen tycker tallrikarna står fel i diskmaskinen och den måste fyllas på åt ett visst håll. Även om övriga tycker att det blir enklare om man gör på annat vis. Eller att hen som har ett visst pålägg och ett visst smör säger åt en som har sin uppsättning smör/pålägg på samma hylla ska lyfta ut partners "kit" och alltid se till att det är längst fram. Så partner inte behöver flytta på andra kittet för att ta ut sitt. Men andra ska flytta på hens saker varje gång?
Det är en massa sådana småsaker genom hela vardagen där personen ska slippa göra saker på andras bekostnad och inte tänker på att andra får göra mkt mer.
Personen har enormt lätt att tycka synd om sig själv och tål inte kritik. När det blir jobbigt blir hen antingen arg eller ger upp. Och då blir det jag som får lösa allt.

När jag läser det här ser det ju sinnessjukt ut att jag stannar. Men mellan allt det här så är personen också underbar. Och jag är rätt insatt i ADHD och ser ju VARFÖR hen beter sig så illa då den gör den. Men det är TUFFT! Och jag vet inte hur länge jag orkar.

Jag kan inte prata med någon om det här. För då hade de aldrig kunnat se på partner i något gott sken. Och det är tungt att aldrig få ventilera, vare sig med partner eller vänner och familj.
Så jag blev enormt glad över att hitta detta forum!

Alltså shit, jag känner igen det här så himla mycket! När jag skrev mitt presentatinsinlägg och såg allt dåligt jag skrev undrar jag också varför jag stannar, men alltså hon är ju underbar där emellan! Jag friade till henne nyligen för jag VILL att det ska funka mellan oss, men jag fattar inte hur jag ska orka! Blev också glad när jag hittade detta forumet nu, det här är precis vad jag behöver! Jag behöver få prata/skriva av mig med folk som fattar och som inte säger att jag ska respektera och ha förståelse för att den med ADHD lider och att jag måste anpassa mig, jag gör ju inget annat hela dagarna!