Hur får man honom att söka hjälp?

Hej! Jag är 40+ och har levt med min sambo i 15 år, vi har två döttrar.

När jag läste om vuxen-adhd och speciellt kopplat till relationer blev det så tydligt att det är det som är orsaken till alla konflikter, oro, stress mm

Allt är alltid någon annans fel, alla andra är idioter. Han måste alltid ha någon konflikt igång. Hans humör svänger snabbt. Det har gått som konsekvens att jag curlar honom. Städar undan efter barnen för att han inte ska få ett utbrott. Tar på mig skulden för sådant de har gjort för att han ska bli arg på mig istället. Undviker att prata om problem som jag har för jag vet att han förstorar upp dem till oändlighet istället för att resonera om det. Det finns då mycket mer, ser fram emot att dela erfarenheter med er andra.

Min stora fråga nu är: hur får jag honom att se det själv och söka hjälp? Han har en extrem aversion mot läkemedel och ser samtalsterapi som nederlag. Ibland när vi har haft diskussioner om att söka hjälp för vår relation så är kommentaren att han hellre lämnar mig än går i terapi. Finns det något sätt att få honom att förstå?

Det var som att läsa om min relation... vi har träffats i 7 år och har en son på 3 tillsammans. Problemet kom när jag var gravid och när hans dotter på nu 9 började skolan... Då han var tvungen att följa och passa tider...

Lotus42 skrev:Undviker att prata om problem som jag har för jag vet att han förstorar upp dem till oändlighet istället för att resonera om det. Det finns då mycket mer, ser fram emot att dela erfarenheter med er andra.

Min stora fråga nu är: hur får jag honom att se det själv och söka hjälp? Han har en extrem aversion mot läkemedel och ser samtalsterapi som nederlag. Ibland när vi har haft diskussioner om att söka hjälp för vår relation så är kommentaren att han hellre lämnar mig än går i terapi. Finns det något sätt att få honom att förstå?

Ja visst längtar man ibland efter att kunna få resonera om sina problem, tankar och oro med sin partner. Jag har slutat med det för flera år sedan, han går upp i högintensivt diskussionsläge direkt. Att resonera och vända och vrida på saker, lyssna och och förstå finns inte. Det är en stor sorg att inte kunna dela viktiga saker med den man lever med, men det är priset man får ta när man lever i en nära relation med någon med vuxen-ADHD.

För vår del så tog det många år innan han själv tog tag i att göra en utredning och få en diagnos. Han började själv må dåligt, mycket ångest och med åldern minskar motståndskraften och han såg själv att han antingen hade gasen i botten eller var helt slut. Jag "tjatade" lite lätt länge om att det finns hjälp att få för det om man får en diagnos. Men, så fel jag hade. Det finns ingen hjälp att få, så efter diagnosen har han blivit ännu mer frustrerad. Jag är inte helt säker på att det hjälper att få en diagnos. För mig gjorde det att jag fick svart på vitt det jag redan visste, och jag har fått förstå att det är ett val jag gör att leva med detta.